Dag 16-17

Dag 16: Vilodag på Anjans fjällstation. 0 km.
Dagen gick ut på att äta så mycket mat som möjligt och ta så få steg som möjligt. Vi lyckades!

Matmässigt har vi bland annat avnjutit bästa kaffet hittills (ordentligt med tjut i), kronhjortfärsbullar i gräddsås och kladdkaka med grädde.

Som ni ser äter vi som om vi aldrig sett mat innan. 

I restaurangen träffade vi två fiskare som varit här varje sommar i 31 (!!!) år och tyvärr hade fått för mycket röding och öring  varför de nu var tvungna att bege sig hem. När de hörde att vi var ute och långvandrade insisterade de på att vi skulle ha varsin nyfångad röding. Hanna tycker inte om alltför autentisk animalisk föda med ögon och fenor och sånt, så Jenny hade turen att få äta båda två. Hanna åt glatt sin frystorkade kyckling curry-gryta vilket för Jenny förblir ett mysterium.

Anjan har visat sig vara en riktig pärla. Det är en familjeägd fjällstation som känns riktigt genuin i sin enkelhet, med sina takbjälkar och mysiga heltäckningsmattor. Hit vill vi båda komma tillbaka för att bara njuta av logi, mat och fiske framöver. Rekommenderas varmt! 

Jenny trodde att hennes bekantskapskrets i fjällvärlden tog slut vid Jämtlandstriangeln men icke! I restaurangen mötte hon inte mindre än 2 tidigare kollegor från Storulvån och Sylarna vilket naturligtvis var en mycket trevlig överraskning! 

Vårt största bekymmer idag var att internet var riktigt trögt så det tog oss 2 timmar att posta vårt blogginlägg. Men vad gör det när det enda man har att förhålla sig till är måltider? Förutom att äta underhöll vi oss med läsning, 3D-pussel och skovård. Vi har kommit in i lunken nu av att göra absolut ingenting, och det är inte ens tråkigt.

För er som undrar om blåsorna: Jenny har punkterat sin och Hanna har inväntat spontanruptur, båda med framgångsrikt resultat. Nu är vi redo för en ny vecka! 

Dag 17: Anjan - Spaagkehkenjaevrie (Skäckerfjäll) 23 km (700 höjdmeter!!!)

Vilodagen gjorde sitt. Blåsorna i princip läkta. Wow kroppen säger vi bara! Efter en gofrukost började vi vandra väg igen. Men bara några kilometer. Sen bar det upp på fjället - nämligen Skäckerfjäll. Det var en liten omväg men vi föredrar fjäll framför väg så så fick det bli. Asfalt är hårt och sliter på kroppen. 

Benen bar oss nästan över hela fjället och totalt 700 höjdmeter innan vi hittade vår tältplats för natten omgivna av säkert hundratals renar. Det var skönt att trampa jord, mossa och spänger igen. Bada i tjärn utan flygfäna som objudna gäster och få äta middag i kvällssolen med utsikt över fina fjälltoppar åt alla håll. Här trivs vi som bäst och det är för dessa dagar vi gör det här.