Dag 18-20

Dag 18: Spaagkehkenjaevrie - Edefjället 31km

Jenny vaknade för första gången av värmeslag pga att solen lyste på hennes sida av tältet. Hon var oerhört lättad när klockan ringde 7 och hon kunde kravla sig ut ur tältet. Där ute möttes hon av (förutom ca 100 svidd) vandringens finaste morgon, med runt 20 grader och klarblå himmel. 

Morgonen förstördes tyvärr av vårt första gräl gällande hantering av brännare och vi kom trots den fina morgonen iväg tidigare än någonsin! Några raska steg hundratals höjdmeter ner till Rutsdalen, ett vad och lite traskande genom myr senare var vi tack och lov vänner igen. Ni behöver inte vara oroliga, mindre saker kan få det att koka över eller hetta till när man är på fjällvandring. 

Vi hade siktet inställt på Kolåsens fjällstation där vi skulle hämta vår första depålåda! En låda fylld med veckans mat och snacks, ca 10 kilo totales. En snabb visit innan lunch och sedan iväg var tanken. Våra planer fördröjdes av godo tack vare Kolåsens gulliga personal som bjöd på kaffe och kaka! Vårt enda bekymmer var att vi kände oss så ofräscha och smutsiga så vi knappt vågade sitta på restaurangens stolar. Dessutom träffade vi en potentiell framtida gröna-bandare som vi lyckades inspirera. Vi ser fram emot att följa hans resa framöver! Två timmar senare var vi på väg igen. 

Notera lerfläcken på Jennys byxor.

Den redan sena lunchen fördröjdes ytterligare av ett hällregn. Vi stod under varsitt träd och väntade ut det värsta. När regnet äntligen hade gett med sig, ja då kom svidden. Här någonstans kändes det lite smått hopplöst, för när får man egentligen vila? Vandringen fortsatta längs väg i många kilometer och varenda gång vi stannade surrade ca 100 svidd runt oss. För att förtydliga vill alltså dessa satans påfund till djur in i näsa, mun, ögon, allt! Vi började därför gå utan ryggsäck åt varsitt håll tuggandes på snacks under vår "vila". 

När fotsulorna domnat bort lite lagom och den nya tyngden i våra ryggsäckar gjort sig påminda för många kilometer sedan fick Hanna syn på en stig. Den ledde oss ner till sjön och en otippat fin strand dök upp från ingenstans. Förvånande nog lyckades vi alltså hitta en fin tältplats även denna vägvandringsdag!

Om någon undrar blev det ännu en middag i tältet och vid det här laget vet ni varför.  

Dag 19: Edefjället - Lill-burvattnet, dammen 27 km 

Till allra största del en jobbig dag. Dagen började med tältfrukost pga sviddinfernot utanför. Vi hade varsitt litet breakdown till morgonkaffet. Jenny pga svidden. Hanna för att hon var riktigt otaggad på att sätta på sig den tunga ryggsäcken igen. Gårdagens sista kilometer som genererat smärtor lite varstans i kroppen färska i minnet. 

Första kilometrarna var på grusväg. Det kändes ändå bra i kropparna. Tänk vad lite sömn och vila göra ändå! Sen följde en stig och därefter var det vi som fick välja väg. Det var skog blandat med myr där det senare var det vi föredrog. Lättare att gå raka vägen och mindre att väja för. Även om det är tungt och klafsigt. Det började bra men snart hade vi (och särskilt Hanna) ett stort entourage av blinningar runt sig. På riktigt typ 10-20 st. Även om vi försökte stanna ibland för att döda dem (Jenny var dödsmaskinen med kartan som vapen) blev de bara fler och fler. Det var helt sjukt och vi trodde vi skulle bli galna av surret och känslan av att vara jagad i flera kilometer. (Och inte kunna springa därifrån för det var för tungt och de följde ju ändå efter!) Hanna funderade på att lägga sig på marken och gråta men insåg att det inte skulle hjälpa. Så hon höll inne med tårarna en liten stund…Tillslut åkte myggnätet på för att freda ansiktet och då blev det lite bättre men inte helt bra.

Helt bra blev det däremot en liten stund senare när solen gick i moln, vinden vaknade och sjön vi tänkt luncha vid äntligen dök upp framför oss. Blinningarna blåste bort och sedan följde de två lyckligaste timmarna på denna dag. Vi åt lunch, drack kaffe och sträckte ut oss på riset utan objudna gäster. Det var fantastiskt.

Därefter följde en lite lättare men fortfarande oledad väg ner mot samevistet Tjovre. På denna led var det Jennys tur att drabbas av en blinningpsykos. Vi turas om att ha det jäkligt. Någon av oss måste alltid vara den starkare för tillfället.

Hanna hade de senaste kilometrarna kämpat mot utmattningens tårar och i samma stund som regnet kom, kom även tårarna. Jenny fick mata henne med sura godisar så att beslutfattningsförmågan skulle kunna återuppstå. Surisarna har vi med oss för att äta av när någon blir sur (rimligt!?). Nästan hela påsen (som skulle räckt till Hemavan) gick åt. Vi hade egentligen tänkt gå ytterligare en bit till men eftersom Hanna inte orkade ta ett steg till satte vi upp tältet på ännu en sviddfylld myr. Därefter följde resans sämsta bad. Båda luktade nämligen lika mycket svett innan som efter. Dessutom var Jenny livrädd över att slukas i dammens utlopp. När vi gick och lade oss önskade vi oss ösregn eller storm till frukost. Ibland undrar faktiskt även vi varför vi gör det här.

Dag 20: Lillburvattnen (dammen) - Bielnie (Offerdalsfjällen) 20 km oledat

Idag blev vi påminda om varför vi gör det här! Gårdagen är förlåten! Typ. 

Vi tog oss snabbt bort från det omysiga lägret vid dammen och gick i brant terräng genom skog upp till kalfjället. Där någonstans skördade vi frukten av allt hårt arbete vi genomlidit senaste dagarna. Molnen lättade och oj vilka vyer som uppvisades. In i Norge, över Mehkene, Bielnie och de vackra sjöarna däremellan. 

Vi gick oledat och detta innebär ju oundvikligen några extra höjdmeter här och var, stundtals blöt och svår terräng men efter gårdagen var allt enkelt. Vi blev glada över att det var mygg istället för svidd (mygg är våra favoritflygfän nu för tiden), blockterrängen var ju trots allt hård och stabil att gå på och blåsten, ja den gjorde att flygfäna var färre. Vi kände oss starka, positiva och glada och hade en riktig härlig fjällvandringsdag! 

Just när Jenny hade sagt "Idag kanske blir första dagen som vi inte stöter på någon annan människa alls" så utbrister Hanna 10 minuter senare: "Där är en människa!" Det visade sig att detta var en annan gröna-bandare. Vi vandrade tillsammans någon kilometer tills våra vägar skiljdes åt igen. Förvånande att vi träffade på någon här i detta svåråtkomliga fjäll, men inte så förvånande att det var just en gröna- bandare!