Dag 21-22

Dag 21: Bielnie (Offerdalsfjällen) - Rötviken 32,5 Km (Varav ca 12 km oledat i myr)

Vi visste när vi gav oss in i det här att det skulle finnas toppar och dalar. Här kommer ytterligare en jobbig dag! 

Dagen började fint med strålande sol över fjälltopparna. Vi skulle ner från fjället igen via Grubbdalen. Vi hade sett att den såg grön ut på kartan, vilket dalar ju brukar vara. Inte vår favoritfärg. Vi föredrar vitt och blått. Men what to do. Från vår vandrar-kollega vi hade träffat dagen innan hade vi fått höra att det eventuellt skulle bli svårare än tänkt att korsa Grubbdalsån. Så vi hade laddat för den utmaningen. Nästan lite peppade. Kul med ett lite svårare vad, det skulle isåfall vara resans första! Vi kom ner till ån och den var bred och grund. Inga problem. Nästan ett litet antiklimax. Hanna ansträngde sig för att inte blöta ner kängorna genom att hoppa på stenar men behövde heller inte ta av dem och vada med foppatofflorna. Så lätt var det! Så här i efterhand en totalt ovärd ansträngning. Jenny kunde i princip bara rå rakt över eftersom hon vandrar med trailskor och vid blöta förhållanden även vattentäta strumpor.

Sen började det lilla helvetet. Resten av dalen bestod av 12 km myr och skog och det gick otroligt långsamt framåt. Och samtidigt var det väldigt flåsigt. Dagen var varm så vi var klädda i shorts. Skogen var vass och snårig och rev oss på benen. Det första vadet hade inte varit några problem men snart följde ytterligare tre vattendrag där det inte fanns några bra stenar att ta sig fram på och botten bestod av gyttja. Hannas kängor hade redan blivit nerblötta av terrängen. Det var bara att hoppa i lerbaden och traska. Med vatten upp på låren.

Myren var förrädisk. Framför allt de delarna som gick i mer röd nyans. De lärde vi oss snart att akta oss för. Runt 13-tiden hade vi knappt kommit någonstans kändes det som, när Jennys fot och underben plötsligt försvann under henne i myren och sögs fast. Hon drabbades av en kort stund av panik samtidigt som hon kämpade för att få upp foten igen, och oroade sig för att skon kanske skulle bli kvar i myren. När benet och skon äntligen var uppe hörde hon hur Hanna skrek till precis bakom. (Varför tog Hanna samma dåliga väg?!) Nu var även hennes ena fot och ben lika djupt begraven i myren. Hanna oroade sig inte lika mycket över skon, för kängan satt tyvärr väldigt hårt fast på foten. Däremot oroade hon sig för att hon inte skulle komma upp över huvudtaget. Ju längre tid foten satt fast desto mer fast kändes den. Vad otroligt pinsamt om fjällräddningen skulle behöva komma pga detta?! Men paniken la sig och upp kom hon också. I efterhand synd att vi inte tog några bilder. Men det var inte läge just då… On top of that var Hannas handduk (som hon hängt utanpå ryggan för att torka fötterna på efter det uteblivna första vadet) nu också myrindränkt. Toppen!

Förbannade på och svikna av myren bestämde vi oss för att ta lunch. Vi var less på dagens vägval och insåg att vi hade minst lika mycket framför oss, innan det eventuellt skulle dyka upp en liten stig som kanske kunde underlätta för oss framöver. Jenny tyckte för första gången att det kändes snudd på omöjligt. Hanna tänkte samma sak men eftersom Jenny tyvärr hann säga det högt först fick hon tänka om. Om båda skulle tycka det var snudd på omöjligt skulle det nog bli det. Vi åt för övrigt lunch i våra regnställ i 25 graders värme för att få lite matro och undvika ytterligare blinningbett. Annars var det en vacker lunchplats och vi fick lov att bada flera gånger för att dämpa överhettningen. Det var skönt! Efter lunchen fortsatte myrbekämpningen i ytterligare en evighet men vi fastnade i alla fall inte något mer. Jenny fick ett psykbryt när vi intet ont anandes råkade ta oss upp på dalens tillsynes enda kulle beklädd med väldigt tät skog och myrstackar (Jennys hatdjur). Tillslut hittade vi en ”väg” ner därifrån som i princip gick genom en gran och *surprise* ner på en myr igen. Tillslut hittade vi även stigen och de sista kilometerna gick ändå rätt snabbt ner genom skog och ut till vägen. Det var ett litet vattendrag att korsa precis innan vi kom ut på parkeringen och där såg såklart Hanna till att halka på en sten och ramla i vattnet. 

Jaja det var i allafall en solig dag så allt torkade upp snabbt. När vi väl satt där på parkeringen och tog fikapaus kändes det ungefär som vi nyss blivit utspottade ur Förbjudna skogen i Harry Potter. Var det där ens på riktigt?! 

Vi var glada (!) att se bilväg för en gångs skull och traskade lättade men trötta vidare. Denna gång med musik i öronen vilket var ett lyft! Vi passerade Rörvattnets camping som serverade både glass och rödingburgare vilket vi såklart passade på att äta. Sen var det en förhållandevis lätt och vacker kvällspromenad vidare på väg ner till Rötviken där vi slog upp tältet på en camping, duschade av oss dagen och pustade ut.

Aldrig i våra liv att vi vandrar flera kilometer oledat över myr och tät skog igen. Det kan ni skriva upp!

Dag 22: Rötviken Camping-Valsjöby Camping

17 km

Vi vaknade upp efter en tältnatt på Rötvikens camping. Lyxigt att få sova på platt underlag men tyvärr hade vi missat varenda chans till skugga på denna gräsmatta och vi vaknade båda upp överhettade. 

Härligt då att vi kunde svalka oss på resans bästa badplats! Vår spaning hittills är att botten på de sjöar vi badar i är antingen belagda med kantiga, glashala stenar eller dyig botten, så dagens sandstrand var välkommen! 

Eftersom vi blivit jagade av diverse insekter de senaste dagarna har vi gått på lite väl intensivt och nådde Rötviken en dag tidigare än planerat. Vi resonerade då som så att vi bara vandrat i 5 dagar sedan förra vilodagen och detta kändes för kort för att vi skulle kunna njuta till fullo! Vi gick därför vidare de 17 kilometrarna till Valsjöby camping där vi kunde ta en halv vilodag. Konstigt resonerat kanske, vi får se om det biter oss i baken! 

Vår väg passerade två mataffärer vilket är något av höjdpunkterna på denna resa. Generellt är man sugen på det man inte kan få på fjället, dvs färskvaror och något med faktiskt konsistens. Jenny köpte en hel polarlimpa och en brieost och slukade hälften av detta på ungefär en kvart. Hanna åt äpple och hennes nya favoritsnacks: Finn crisp chips. Hungern är ändlös. Övriga saker vi kastade oss över; Glass, cola, tacos och jordgubbar med gräddmjölk.

I Valsjöby passerade vi en fiskebutik där Jenny tog chansen att köpa ett finmaskigt myggnät. Hon har nu alltså två olika för olika flygfän och aktiviteter. Det nyinköpta släpper å ena sidan inte in några insekter men å andra sidan inte någon luft heller varför det är problematisk att vandra i. I butiken beklagade sig en riktig jämte i 70-årsåldern över den fruktansvärda bromssituationen. Han benämnde dem på annat vis förstås eftersom alla flygfän tycks ha lokala namn, men vi var säkra på att vi  pratade om samma sak och lättade över att det inte bara vi som hade svag karaktär!