Dag 35-36

Dag 35: Skälvattnet - Hemavan 30 km

En tung dag från start men där vi ändå kunde se ljuset i tunneln som var ankomsten till Hemavan (!). Enda problemet var att det var 3 mil bort. Tre regniga, trötta och smärtsamma mil bort. 

Hanna testar ny regntät variant med plastpåsar på fötterna. Det gick sådär kan vi meddela. 

Vi vaknade på en myr som tycktes blivit mer blöt under den regniga natten. Vi hade återigen en vattenpöl utanför tältet. Det regnade fortsatt så det blev tältfrukost. Nu var gasen påväg att ta slut men vi valde ändå att satsa på gröt och kaffe till frukost med risk för att gå miste om lunch. Viktigt med en bra start på en redan tung dag, tänkte vi. Kropparna värkte efter de senaste dagarnas tuffa vandring.

Hur man än gör blir saker blöta när det regnar. Bara man öppnar ryggsäcken ”lite snabbt” för att packa ner något hinner regndropparna fastna både här och där. Hur mycket regnskydd och drybags vi än har kommer vi tyvärr inte undan det! Det som suger en sån här dag är vetskapen om att det inte heller kommer torka eftersom det varken fanns vind, uppehåll eller solstrålar i prognosen.  

Förmiddagens första kilometer krigade vi oss igenom ett skogsparti där det inte fanns någon led. Temat för resten av dagen var känslan av att gå och gå utan att komma fram. Ett tag undrade vi om vi gick i cirklar. Det regnade ganska ihållande, var lite dimmigt och leden gick upp och ner kring trädgränsen. Redan vid andra pausen var vi fuktiga och riktigt kalla. Vi fick sätta på oss mer kläder än vanligt och bara fortsätta gå för att upprätthålla värmen. Inget väder för mysiga fikapauser. Vi mötte snart en norsk man som också var gröna-bandare, visade det sig. Han hade börjat vid Treriksröset och var påväg söderut. Vi bondade en stund över det pissiga vädret, den tråkiga leden och att det inte finns några regnkläder som helt och hållet stänger regnet ute en sån här dag - hur mycket Gore tex det än är! Stärkta av mötet fortsatte vi gå. Ja eller… vi hade inget val. Vi hade kanske helst av allt velat slå upp tältet, vänta ut regnet och gosa ner oss i sovsäckarna. Men vi hade ju inte gas kvar för att vara ute ytterligare en dag. Dessutom hade vi vår vän Johan som väntade på oss i Hemavan på kvällen (ljuset i tunneln). Så vi gick vidare. 

Det blev lunchtid och lyckan var på vår sida - gasen räckte till både lunch och kaffe!! Vi kokade även upp extra varmvatten och satt sedan med varsin kastrull innanför tröjorna för att värma oss. Sista milen blev det lättare. När vi närmade oss Hemavan blev det nästan motorväg - spängerna var tre plankor breda på vissa ställen! 

Sista biten ville vi ändå stundvis lägga oss ner och sova men vi var glada att vi inte gjorde det! För i Hemavan väntade Johan på fjällstationen. Han ska vandra hela Kungsleden och spendera de första dagarna med oss. Att få möta en vän som kom med ny positiv energi och en varm kram efter en sån här dag på fjället var precis vad vi behövde! Vi kunde hänga upp allt det blöta i ett torkrum på fjällstationen och en dusch senare satt vi alla tre tillsammans på en restaurang och plötsligt var allt bra igen. Vad var det egentligen som varit så jobbigt tidigare på dagen? Det hade vi (nästan) glömt.

Dag 36: Hemavan - Syterstugan 25km 

Dagen började med ännu en frukostbuffé, denna gång på fjällstationen i Hemavan. Färdigskalat OCH -skivat ägg var en av de lyxvaror vi fann på bordet. Vi åt så mycket vi hann innan stängning kl 9. Det var lite av en kamp mot klockan faktiskt och kanske borde de börja ta dubbelt betalt av gröna-bandare med tanke på mängden vi ändå hann få i oss! Johan låg lugnt och snoozade i tältet. Det är så han jobbar. Han ville ha en avgångstid så han kunde maximera sömnen och bara gå upp en kvart innan avgång. 

Idag skulle Johan få sova extra mycket eftersom Jenny planerat in ett besök på den lokala sportaffären som öppnade först kl 10. Trailskorna som hon så nöjt lagade med sporttejp hade nu gett upp totalt och var bortom all räddning. En stabil 45-minuters testepisod senare fann hon ett par som var helt okej, även om de var av fel märke (Salomon istället för Altra).

Själva vandringen började därför kl 11:30, dagen till ära i härligt sällskap och på inget mindre än Kungsleden!

Förutom att Johan höll jämna steg med oss och inte sinkade oss, ville han också veta allt om vårt gröna band och hur det varit hittills! Han var taggad och tacksam för såväl fjäll som skog och tyckte det mesta var fint. När vi inte trodde att han kunde bli en bättre vandringskompanjon frågade han till Jennys stora glädje om det var någon som visste vad en viss blomma hette (Hanna har nämligen visat genomgående svalt intresse för flora). 

Johan visade sig vara lite av en småländsk glampare. Han snålade på onödiga saker så som damasker och dry bags (som han istället ersatte med diverse påsar) men hade samtidigt en hel brödlimpa som han bredde med nutella (i glasburk). Han får nog skynda sig att äta upp det där innan axlarna börjar värka alltför mycket. 

Förutom att Johan var där och spred glädje och energi, så var vädret med oss och vi hade nöjet att gå en av de vackraste sträckorna på Kungsleden - den mellan Viterskalet och Syterstugan! Att vandra på motorvägen Kungsleden som knappt har en sten att snubbla på gjorde att vi fick möjlighet att vila, trots vandringen. Idag fick vi tillbaka vandringsglädjen som vi inte haft på ett tag! SOM vi längtat. 

Johan fick lära sig våra rutiner och kom snabbt in i dem! Han väntade tålmodigt med att justera klädesplaggen och ryggsäcken tills en 45-minutare hade passerat. Det kan väl låta rabiat av oss, men många bäckar små osv. Tiden försvinner snabbt om man inte har någon struktur utan hux flux stannar, och särskilt om man är tre personer!

Till vår stora glädje backade inte Johan från det dagliga badet som idag fick utföras i en större jokk. Det var en riktigt tuff start för honom, för det var nämligen ett av de kallaste baden hittills i vatten från 1768-meters Sytertoppen (som dessutom har en glaciär).  

Kvällen avslutades med en ny aktivitet! Kortspel och närmare bestämt plump som visade sig ha en uppsjö av olika regler. Inte så konstigt med tanke på att gänget trots allt utgörs av en stockholmare, en göteborgare och en skåning. En mysig, om än trång stund i tältet, men tyvärr är det ingen som kommer ihåg vem som vann eller förlorade...