Dag 46-47

Dag 46: Vuoggatjålme - Guoledisjávvre 32 km

Vi väntade ut det fortsatt ihållande regnet på förmiddagen innan vi lämnade Vuoggatjålme. En kaffe blev till en lässtund och plötsligt var vi sugna på lunch. Det regnade ju ändå fortfarande och lunch skulle ju ätas oavsett så vi blev kvar ett par timmar till…

När vi lämnade Vuoggatjålme vid 13 var inget uppenbart regnväder i sikte och molnen lättade på ett väldigt tillfredställande sätt. Nöjda över vårt tålamod under förmiddagen gav vi oss av!

Därefter var det en pod- och musikdag till största del! Detta eftersom vi gick tre mil på asfalt.

Efter knappt halva sträckan nådde vi Sandviken, en liten by som visade sig ha en matbutik! Vi köpte eftermiddagsfika och gick vidare. Slutsatsen är att det gör ont att gå tre mil på asfalt. Vi kan åtminstone inte klaga på vägen i sig, för wow vilka scenerier den hade att erbjuda var man än tittade!

När vi väl lämnade asfalten upptäckte vi till vår stora glädje att vi hade gått svagt uppför några kilometer och redan befann oss på kalfjäll. Vi behövde alltså för en gångs skulle inte gå brant uppför genom skog för att nå kalfjället. 

Efter 1 km vandring slog vi upp tältet vid en fin sjö med utsikt mot de höga bergen vi skulle vandra mot under morgondagen. Västra Lappland fortsätter att leverera!

Dag 47: Guoledisjávrre - Bierre, 31 km

Dagens första dryga 2 mil spenderades på kalfjäll med magnifika vyer. Höjdpunkten kom precis efter lunch när vi vandrade längs med Ikkesjávrres strand. Vi var överrens om att det kan ha varit en av våra finaste vandringsupplevelser någonsin. Tur hade vi med vädret också, vilket kan ha bidragit! 

  

Under lunchen hände en liten olycka. Couscousen skulle röras runt i och Hannas spork orkade inte längre detta. 

Sedan bar det av nedför genom björkskog till Mavasjávrre. Där i skogen kändes det som att vi gick och gick men aldrig kom fram. Mycket upp och ner var det också. Men! Sen kom vi fram till stranden och då var det dags att hissa semaforen. Vår första båtresa stod nämligen på tur! Ett litet orosmoment innan resan, åtminstone för Hannas del. Hur kan man lita på att någon faktiskt kommer när man hissat en semafor mitt ute på fjället?! 

Men tur hade vi (och ja vi hade kanske kollat upp detta lite noggrant innan också) för bara några minuter efter att vi fått upp semaforen hörde vi en motorbåt på andra sidan sjön som kom i full fart mot oss. Vi som tänkt hinna plocka lite blåbär medan vi väntade! De som kör båten är bara på plats under tre veckor denna sommar och vi hade flyt nog att timea det. Annars hade vi fått vandra runt sjön och det hade varit både brant och långt. Vi har också hört att man kan vada över på ett ställe längre österut men enligt han som körde båten får man gå med vatten upp till bröstet och det låter inte så lockande. Vi var nöja med vår båtskjuts som tog oss över till andra sidan så vi kunde fortsätta vår vandring. 

Vi gick i ytterligare fyra km för att nå fram till en sjö att tälta vid. Där stupade vi nästan av trötthet men lyckades på något sätt ändå uppbåda energi till ett bad, lite tvätt och tortellini-middag. Att sedan få blåsa upp liggunderlagen, krypa ner i sovsäckarna och sträcka ut kroppen… behöver vi säga att det kanske var bästa stunden på dagen ändå? 

Hanna fick också återigen användning av tejp till att laga sin sked med. Tejp är bäst.