Dag 48-49

Dag 48: Bierre - Stuor Varvvek 24 km

Vi var glada för att vi tagit lite höjd under gårdagen men skogen var fortsatt tät och vi fick slita vidare genom buskagen som skulle föreställa en stig. Vi tappade bort oss flertalet gånger då den röda markeringen kunde antingen utebli en sträcka eller sitta lågt på en slumpartad videbuskes stam. 

Detta var alltså "stigen". 

Resterande del av dagen gick vi i princip på skrå över bergssluttningarna på Pieskehaures västra sida. Pieskehaure kan mäta sig med gårdagens Ikkesjaure. Vattnet var nog till och med ännu mer turkost och liksom grönaktigt här. Inte så konstigt kanske med tanke på att det kommer rakt från det stolta Sulitelmamassivets glaciär. Ja, för Sulitelma-glaciären var också något av det som förgyllde denna spektakulära dag. Vi sade till oss själva att det är otroligt att detta är Sverige. Känns mer som Nya Zeeland. Tänk om folk hade vetat.

The iron throne mitt på fjället.

I övrigt var det en helt normal vandringsdag utan några större överraskningar. Det konstigaste var kanske att vi såg en man med en antenn som stack upp på en fyrkantig ryggsäck. När vi kom närmre visade det sig att det inte alls var en antenn, utan en padel. Ett faktum som kanske inte gör det hela mindre märkligt. Tyvärr var vi för trötta för att ställa följdfrågor på det och var mitt uppe i vårt lägersökande. Vi hejade som fjällsedern säger och gick raskt vidare.

Något som slagit oss de senaste dagarna är att det märks att hösten är på ingång. Vi ser färgskiftningar bland dvärgbjörk och blåbärsris, kvällarna är kallare, baden omysigare och det blir svårare att läsa utan lampa om kvällarna. Då drömmer vi oss bort till våra varma hem, sängar, och nybakt bröd.

Dag 49: Stuor Varvvek - Stálojåhkå 30 km

Vi vaknade till en solig och varm morgon. En shortsdag! Kanske en av de sista? Luften var sval men solen värmde och idag var den framme större delen av dagen. Vi konstaterade att vi vandrade på en väldigt vacker och lättgången led, fortfarande med Sulitelmamassivet att vila ögonen på i väst. Det var som att vandra på norra Kungsleden men utan så mycket folk och stugor. Perfekt! 

Länsstyrelsens budget räckte inte hela vägen...

Dagens fail råkade vi ut för under förmiddagen när vi skulle ge oss på att vada över Hadditjåhkå. Vadet var grunt med många torra stenar att hoppa på, men det var också ganska långt. Jenny tvekade inte utan gav sig av över mot andra sidan, hoppandes från sten till sten med skor och strumpor på. Hanna orkade inte planera sin färd över stenarna på samma sätt utan drog istället på sig foppatofflorna för att kunna klafsa över i vattnet istället. Tyvärr slutade färden med att båda var blöta om fötterna för ungefär halvvägs blev Jenny sviken av en av stenarna som rörde på sig så att skor och strumpor blev blöta. Efter att vi torkat fötterna och fått på oss torra stumpor och skor igen fortsatte vandringen… i kanske 50 meter innan vi insåg att vi hade ännu ett vad framför oss. Hade vi kollat mer noga på kartan hade vi kunnat fortsätta de metrarna med foppatofflor och blöta skor redan redo för nästa bad. Men så blev det inte. Well, bara att göra om samma procedur igen. Men den här gången tog även Jenny foppatofflorna. 

Vi vandrade (nu på Nordkalottleden!) i en dramatisk dalgång som även fick bli platsen för vår lunch- och kafferast.

Sedan bar det av ner igen längs med den häftiga Stáddájåhkå ner till Stáddájåhkåstugorna. 

Där träffade vi på en trevlig stugvärd som vi kunde köpa ris och choklad av. Vi behövde nämligen göra kvällens middag lite större, och Jenny hade akut chokladbrist. Några kilometer senare slog vi upp tältet vid Stálojåhkå som även bjöd på ett grymt men kallt bad! Från vår tältplats kunde vi blicka österut mot Padjelanta och Sarek, och västerut mot våra norska grannfjäll. Till middag blev det linsgryta, stekt bröd och den färska kompletteringen ris vilket gjorde oss mer mätta än vanligt. Det var väldigt gott!