Dag 50-51

Dag 50: Stálojåhkå - Pårka 25 km

En blåsig natt passerade och för ovanlighetens skull behövde vi ta till öronproppar. Jenny sov sig sedan igenom resten av natten men Hanna som hade fått sina öronproppar dränkta i både Corsodyl och handsprit tidigare under resan hade tyvärr inga att tillgå. Dessutom hade hon oklara kraftiga smärtor i sitt ena knä och Ipren låg så långt bort som i ryggsäcken utanför tältet så hon fick helt enkelt ligga vaken större delen av natten. Synd att hon inte vågade väcka Jenny som hade både extra öronproppar och Ipren att tillgå en armslängd bort. 

En regnig och kall dag förlöpte sedan sammanfattningsvis. Vi fick vara lyckligt torra första timmen och sedan började det. Till en början ett lätt regnfall som tillfälligt gjorde uppehåll och tillät en att torka upp mellan varven. Efter några timmar mer aggressivt och oförlåtande. Vi blev blöta och kalla och Jenny som är den största fryslorten av oss bävade inför pauserna eftersom hon visste att hon skulle bli rejält kall av stillaståendet. 

Ljuspunkten på dagen var att vi nådde Padjelantaleden, vilket känns som en milstolpe i sig. Men det betydde också en annan sak! Vi fick möjlighet att besöka den omtalade Parfas kiosk i Staloluokta och fick tag på både chips och Marabou. Dessutom fanns det färskt bröd och varmrökt röding till försäljning i byn. 

Hanna gick på Padjelantaleden för första gången 2014 och fascinerades över hur mycket mer välbesökt den var nu! Då mötte hon och hennes vän max en/två personer per dag och idag var det trots det trista vädret nästan för många möten för att ens orka säga hej. Det var inte riktigt på nivå med Jämtlandstriangeln och Norra Kungsleden, men nära nog! 

Några kalla och blöta timmar senare kom Jenny med förslaget att antingen korta ner kraftigt på pausernas längd för att behålla värmen eller slå upp läger och ta tidig kväll. Hanna röstade för det senare och vi lyckades finna det enda tjärn som fanns att tillgå på området. Tyvärr var det omgivet av vass och bottnen var minst sagt dyig. Det fick bli ännu en skvättdusch i en bäck. Resten av kvällen tillbringades i tältet med bok, snacks och fisksoppa med färskt bröd.

Hanna chillar i tältet när Jenny sliter med fisksoppan. 

Det går lika bra att äta liggandes på mage har vi konstaterat. 

En timmes regnuppehåll medför akut desperat upptorkningsförsök.

Dag 51: Pårka - Vuojatädno, 32 km

Vi somnade till ett riktigt åskoväder, med blixtar som lyste upp tältduken. (Eller okej, Jenny somnade till det, Hanna låg vaken tills det var över). Vi vaknade dock till varma vindar och en ljusare himmel. En riktig stekande het sommardag väntade på oss. Vi var glada över väderomslaget och lättade över att allt det blöta från gårdagen nu skulle bli snustorrt på en sekund. Det var shorts, keps och solkräm på! 

Strax efter att vi lämnat lägerplatsen stötte vi på raukar influgna med helikopter från Gotland:

Efter några kilometer passerade vi Låddejåkkåstugan. Där blev vi kvar en stund på förmiddagen eftersom vi råkade i trevligt samtal med stugvärden. När vi tillslut reste oss från gräset för att packa ihop våra saker och bege oss upptäckte Hanna att hon tappat en av sina foppatofflor på vägen. Karbinhaken som de hängt i utanpå ryggan hade pajat för länge sen så kanske hade det bara varit en tidsfråga (ah). En osannolik tur hade hon dock för stugvärden sprang genast och hämtade ett par andra kvarglömda foppatofflor i rätt storlek. ”Inte kan du gå upp till Treriksröset utan tofflor”, hävdade hon bestämt. Och nog hade det blivit lite jobbigare utan några skor att vada i, bada i och hoppa runt i kring tältet om kvällarna. Tacksamma för den snälla och hjälpsamma gåvan gav vi oss på resten av dagen. 

En stor del av resten av dagen bestod av en lång lunch. Vi hittade en fin solgrop i riset att luncha i och sen blev vi kvar där… länge. Vi kunde nämligen inte komma på många anledningar att resa oss upp och gå vidare. Utom möjligtvis att vi kanske någon gång vill komma fram till det där röset där uppe i norr. Men vi fann det också ganska befriande och skönt att vi ännu, på dag 51 inte verkade ha så bråttom dit att vi inte passade på att njuta av sol och fjäll när det bjöds! Det är ju för tusan därför vi är här! Extra njutigt var det också efter en regnig dag som gårdagen. 

Gollum äter varmrökt röding.

När vi tillslut gav oss av hade vinden tilltagit och det blåste kraftigt på oss, från Sarek gissade vi. Bitvis höll vi nästan på att blåsa av spängerna och det var svårt att gå rakt. Absolut den blåsigaste upplevelsen på den här vandringen hittills. Utsikten var dock inget att klaga över eftersom vi hela tiden hade det fina berget Akka framför oss, och det kom bara närmre och närmre. 

Akka på avstånd. 

Nere i björkskogen slog vi sedan upp tältet. Där var vi någorlunda skyddade från vinden, och hoppades att fjällbjörkarna skulle vara stadiga nog för att inte falla ner på oss just denna natt. Sannolikt har de varit med om betydligt starkare vindar än såhär!