Dag 52-53

Dag 52: Vuojatädno - Áhkká 11,5 km

Vi vaknade till ännu en blåsig dag och var tacksamma över att björkarna hade hållit oss någorlunda skyddade under natten. Vi hade en härligt kort dag planerad för oss innan vi skulle ta båten över Akkasjön och ta halv vilodag på Ritsem fjällstation. Några lättvandrade kilometrar passerade och rundades av med en imponerande hängbro. Den var ca 100 m lång och gick över den kraftigt forsande Vuojatädno som dånade fram genom fjället och inte lämnade någon oberörd. Vilka krafter. Somliga våghalsiga individer stannade på mitten av bron och tittade sig omkring, ner genom träplankorna som var det enda som skiljde dem mot vattnet och en säker död. Andra gick långsamt men bestämt över, fast beslutna om att inte titta ner, med händerna hårt knutna runt metallvajrarna som agerade räcken. Lättade över att ha nått andra sidan kunde vi sedan vända om och betrakta både forsen och det ståtliga berget, Áhkká.

Vi nådde stranden varifrån båten skulle gå och hittade en någorlunda vindskyddad lunchplats bakom en sten. Vindarna var så hårda att det faktiskt var svårt att få trangiaköket att samarbeta och det gick inte helt att gå upprätt. Vågskvalpen lämnade stora vita gäss över vattnet och vi konstaterade: "Otroligt att båten går i det här vädret". Det gjorde den inte... 

För när vi lämnat vår lunchplats och gick in på Eno café blev vi mötta av ägarens hälsning: "Så ni är också inblåsta". Vi såg nog förskräckta ut av detta besked för hon undrade om vi skulle missa något viktigt tåg. Nej, det skulle vi ju inte, för vi hade ju inga tider att passa. "Nej, men då så. Då är det inte synd om er" sade ägaren och vi kunde ju bara instämma. 

Ett mysigare ställe att bli inblåsta på än på Eno café hade vi inte kunnat önska. Ägaren till fiket var en av höjdpunkterna själv. En riktig krutkvinna som med sina 71 år drev cafét helt ensam om somrarna. Planering krävs i väglöst land, hon åker nämligen inte därifrån under perioden. Det mjöl, bakpulver, socker, smör osv hon ska ha under säsongen körs dit i en veva innan säsongsstart. Bakningen sker i gasolugn, vilket är en konst i sig. "Ta vad ni vill ha, betala sen" sade hon. Hon hade varit med förut för vi gick flera varv runt det där serveringsbordet. Först en kaffe och kaka, sedan rykande färskt glödbröd med varmrökt sik och sedan ett varv till. Det var även andra sällskap där som hade blivit kvar av samma anledning och de tog det också med ro. Någon visade sig vara en tidigare gröna bandare som planerade för sitt vita band 2024 och en annan var sugen på att göra sitt första. Så vi hade mycket att prata om. Vissa samtal gick på rundgång eftersom det pågick flera parallella samtal, men det gjorde inget. Vi hade ju ändå all tid i världen. Normalt sätt håller inte cafét öppet under hela dagen, utan ägaren anpassar tiderna efter båtens avgång, men kanske såg hon hur trevligt vi alla hade det när hon utan vidare höll extraöppet för oss i 6 h. Vi satt och tittade ut genom fönstret som vätte mot sjön och tyckte (eller önsketänkte) att det nog minsann hade mojnat. Ägaren hade direktnummer till båtkapten, så framåt eftermiddagen kunde hon få beskedet att kvällsbåten skulle gå. Ett jubel spred sig genom lokalen. 

Tillslut kom alltså kvällsbåten och trots att det faktiskt hade mojnat så var vågorna ändå imponerande och båtfärden medförde viss åksjuka på sin färd över Akkasjön. Den tog dessutom en omväg för att hämta upp folk vid Vaisaluokta och hela färden tog 1,5-2 h. Sjön suger, kunde vi konstatera åter på fast mark då vi styrde trötta kroppar mot Ritsem fjällstation. 

Den halva vilodagen vi skulle fått var ju tyvärr förbrukad på ett ställe utan möjlighet till dusch, matlagning, laddning och tvätt så när vi kom fram vid halv nio väntade en hel del fix. Vi skulle hämta ut ytterligare en depålåda (vår näst sista!) och fick ta emot en skokartongsstor sådan. Shit, nu har det blivit något fel hann vi tänka, innan vi förstod att det var presenten som våra vänner Emma och Václav lämnat till oss. De hade nyligen lämnat Ritsem efter ett äventyr i Sarek och vi hade tyvärr missat varandra med en halv dag. I lådan väntade chips, coca cola och snickers. Allt i dubbel uppsättning. Vi blev överlyckliga. 

Vår riktiga depålåda kunde vi sedan hämta ut från ett annat förråd till vår stora lättnad. 

Lättnaden blev dock kortvarig och Ritsem-depålådan hamnar på sista plats av lyckade depåer. När Hanna stod och lagade fisksoppa i lugnan ro efter en härlig dusch som hade gjort henne sådär fräsch så man nästan glömt att man vandrat i 52 dagar så såg hon nämligen något hon inte sett förut. Något svart. Förskräckelse var bara förnamnet när hon snart därpå insåg att detta var larver/maskar/baggar som flutit upp till ytan. Blääääää. Vi samlade oss en stund och bestämde oss för att det säkert bara var att vi misslyckats med torkningen av fisken och började laga tortellini med ölkorv istället. Tyvärr upprepade sig samma sak. Jenny var förskräckt över tanken på att ”tänk så har vi ätit det här förut”. Men Hanna kunde lugna henne med att det syntes tydligt och att det var mycket osannolikt. Eftersom vi inte orkade inventera lådan ytterligare (det hade hunnit bli natt) så fick vår presentlåda en oväntad stor betydelse. Det blev nämligen vår middag. Chips med ölkorv och Coca cola.

Tack vare den här dagen fick vi erfarenheten att det inte alltid blir som man tänkt sig. Och att till och med maten tycker att 52 dagars vandring kanske är något i överkant.

Dag 53: Ritsem - Áinnavárdu, 24 km

Efter nattens äventyr unnade vi oss en sovmorgon innan vi kröp ur tältet på gräset utanför Ritsems fjällstation. Klockan var strax efter halv nio på morgonen och nästan alla andra tält var redan nerplockade. Vandrare är ett morgonpiggt släkte. 

Innan vi tog tag i matsituationen började vi med varsin stärkande kopp kaffe och frukost. Sen satte vi oss mittemot varandra med varsin tom tallrik och hällde upp matpåse efter matpåse för att noggrannare kunna inspektera förekomst av eventuella inkräktare. Det verkade lugnt! Tur för oss att de iallafall hade lämnat våra favoriträtter i fred! Allt som allt hade vi ”bara” behövt kassera 2,5 middag och 1 frukost och det hade vi gjort redan inatt. Också tur att vi hann upptäcka det innan vi lämnade Ritsem så att vi kunde köpa ersättningsmat i butiken här. Och ännu mer tur att det var inför denna etapp det hände, när vi ska passera matbutik på ytterligare tre ställen på totalt fem dagar (!) och inte exempelvis förra veckan då vi typ bara passerade ett sånt ställe på sju dagar och inte heller hade möjlighet att proviantera på stället vi utgick ifrån. Det kunde alltså varit värre! Ofta kan det ju det. Men grymt äcklade var vi, och fundersamma kring hur det hela egentligen hade gått till. Och ja, kanske lite smått oroade över hur det låg till med lådan som väntade på oss uppe i Abisko, och som legat där ända sedan vi lämnade Sälen innan midsommar...

Vi var så upptagna av det här med maskarna att vi glömde fira det faktum att vi nu faktiskt fått alla lådor dit vi skickat dem! Ingen har kommit bort på vägen eller varit försenad. (Vi vet nämligen att den i Abisko har kommit fram). Det är ju ändå lite coolt! Och skönt för oss. I den här lådan fanns förutom maskäten mat påfyllning av Whisky vilket var på tiden! Den har nämligen varit slut ett tag, också eftersom Hanna behandlade en tandköttsinflammation med den. Ja corsodylen hade ju tyvärr läckt ut i necessären för flera veckor sedan. Så mycket för att man är förutseende nog att ens packa med sig det?! Jaja. Whisky verkade funkade lika bra. Tips! I lådan fanns också vattentäta strumpor till Hanna, vattentäta damasker (eftersom hennes regnbyxor är för korta så regnet rinner rakt ner i kängorna) och ett par extra trailskor eftersom hennes kängor sjunger på sista refrängen. Återigen tack till Martin som trixat ner allt detta i lådan och skickat upp den!

Strax efter 12 lämnade vi ändå Ritsem. Dagens vandringsled bestod av en 20 km lång grusväg till Sitasjaure. Det var dock inte vilken grusväg som helst utan kanske den vackraste grusväg vi gått på. Wow! Upplevelsen förstärktes av att kropparna fått 24h vandringsvila och att vi hade skön musik i öronen, som alltid på ”vägdagar”. Hanna var lättad att hon inte kände av sitt knä. Ipren och lite vila ska inte underskattas! 

I Sitasjaure passerade vi STF-stugan och en trevlig barnfamilj som var stugvärdar där. De bjöd på lingonsaft och tyckte vi såg fräscha ut för att vara gröna bandare (det glömmer vi inte!!). Det är framförallt många som undrar hur Jennys skjorta fortfarande kan vara så vit?! (Speciellt de som känner henne undrar det). Den är one of a kind. Men så hade vi faktiskt hunnit tvätta håret i Ritsem-röran trots allt vilket kanske bidrog till fräschheten. De hade nog alltså bara tur som fick träffa oss just idag! 

Trots att det var mysigt vid Sitasjaure gick vi några kilometer till innan vi hittade en perfekt tältplats. Det enda som inte var perfekt var våra vänner myggorna som också tyckte det var en trevlig plats att hänga på. Tydligen dröjer det kanske minst en vecka till första frostnatten, så kanske hinner vi inte uppleva det under denna vandring. Vi får se!