Dag 65

Dag 65: 3 km innan Treriksröset - Treriksröset, 3 km  

Vi vaknade till ytterligare en myggfri morgon med uppehåll vilket var skönt. Vilken regn- och myggfri streak vi haft, mygg i någon större mängd såg vi senast för ca 1 vecka sedan! Vi gjorde allt som vanligt, men det var svårt att inte tänka på att det var för ”sista gången”. Det enda som inte var som vanligt var att vi var uppe en timme tidigare, fastän klockan visade samma siffror som vanligt. Vi hade nämligen bestämt oss för att leva i den finska tidszonen sista dagen för att inte missa bussen från Kilpisjärvi senare på kvällen. Vi vinkade hejdå till kalfjället vi tältat på och började gå (halvspringa?). När vi gått en knapp kilometer kunde vi se den på avstånd: Den gula klumpen som lyste som guld nere i dalen och som utgjorde målet för resan - Treriksröset! Väl nere vid röset var det faktiskt inte helt lätt att gå raka vägen fram. Först tog vi en stig som uppenbarligen ledde oss fel för plötsligt var vi bara några meter från den, men det var vatten däremellan. 

Vi fick backa och hitta en annan väg. Vi hade planerat vår målgång så att vi skulle komma innan första turistbåten och förhoppningsvis få en stund för oss själva. Och så blev det, när vi med endast varandra som sällskap gick de sista stegen och la våra händer på den gula betongen. Vi var i mål! 

Det var en mäktig men också vemodig känsla. Så häftigt att vi har gått hela vägen hit från Grövelsjön (!!!). Så härligt att få genomföra en dröm som vi delat med varandra. Att gå från tanke till handling. Men också sorgligt att just ett sådant äventyr som varit med oss så länge i hjärna och hjärta plötsligt tagit slut. Vad ska detta tomrum fyllas med nu? (Det är inget vi tänkt på under våra 65 dagar i allafall… men det kanske vi borde gjort!). Och i med att vi genomfört vårt gröna band tar nu också 2,5 år som sambos slut. Vi har bott tillsammans sedan vi gemensamt flyttade till Dalarna vintern 2021 och nu skiljs våra vägar åt då Jenny flyttar till Östersund och Hanna ska bo kvar i Sälen. Så känslorna spretade åt alla håll. Men allt detta är såklart också värt att fira och vi råkade ju ha en liten champagneflaska i ryggsäcken (tack pappa Bengt). Efter alla turer upp och ner senaste veckan var den nog mer bubblig än en champagne någonsin varit. Vi skålade i våra kåsor (kanske första och enda gången vi dricker champagne ur kåsor?) och efter att ha suttit vid röset i dryga två timmar och insupit känslan av att vara i mål…gick vi vidare. Ja det var 11 km att gå till närmsta väg i finska Kilpisjärvi så än fick fötterna inte vila! (Man kan ta en båt men vi gjorde inte det). På vägen hann vi även med en lunch i solen och en sista vila i riset. ”Det är såna här stunder vi ska tänka tillbaka på i höst när allt är grått och trist” sa vi till varandra innan vi gick ner till vägen. Det var svårt att slita sig från den plats som blivit vårt hem.

En sista disk.

I Kilpis mötte vi sedan vår bandet-vän Palle som bara var några timmar efter oss. Det var ett kärt återseende efter en vecka på varsitt håll och vi kunde dela nya erfarenheter med varandra innan vi tillsammans hoppade på bussen mot Norge. På bussen byttes dock vår härliga känsla mot åksjuka och dödsångest eftersom busschauffören tyvärr körde som en galning på de smala vägarna och gjorde livsfarliga omkörningar. Eller var vi bara ovana bussåkare? Vi var i alla fall oerhört lättade när vi dryga timmen senare fick stiga av i norska Nordkjosbotn. Palle åkte vidare på bussen mot Tromsö men vi vet att han kom fram och att allt gick bra! 

Här i Nordkjosbotn har vi checkat in på ett hotell, njutit av dusch och middag. Under morgondagen fortsätter resan mot Narvik innan Jenny åker vidare till Lofoten för att hälsa på sin syster och Hanna tar nattåget hem till Stockholm. 

Vi är så stolta och glada över att ha genomfört den här vandringen. Tacksamma över att vi fått och tagit oss möjligheten och att våra kroppar varit så starka. Det är inget vi tagit för givet. Det är en upplevelse vi aldrig kommer glömma. 

Det har varit otroligt roligt att dela den med er och vi är så glada och tacksamma för var och en utav er som följt och hejat på oss i både mörka och ljusa stunder. Vi har känt hur det har fört oss framåt när tvivlet gnagt och vi ifrågasatt varför vi gör detta. För vi har haft svackor, även om vi oftast ramat in dem i ett komiskt/dråpligt blogginlägg som tagit udden av dem något.

Vi vill också skicka en stor varm kram till kollegorna och vännerna på vårdcentralen i Sälen. Vi hade inte kunnat tänka oss en bättre plats att befinna oss på under vintern och våren när vi planerade detta som mest. De glada hejaropen, nyfikna frågorna, matbidragen till resan och lån av mattork (dessutom långt fler erbjudanden än vi hade behov av) betydde väldigt mycket för oss och har förgyllt vår resa! Tack! 

Ps. Om det är någon som är sugen på att göra något liknande och vill fråga oss något: now is the time! Stor hjälp i planeringen av etapperna hade vi av Jörgen Johanssons bok ”Gröna bandet” som kom ut 2021 (även om vi inte alltid höll med om hans beskrivningar av "välmarkerad stig" eller "det är inte så blött som det ser ut på kartan"). Där presenterar han flera olika vägval och vi plockade ihop en rutt som passade oss bra. Totalt blev det 142 mil och 52 tältnätter!